Langre har jag egentligen inget stalle dar jag kan skriva och uttrycka sant har. For min twitter, flickr och blogg ligger pa is. Jag kan inte langre redigera mina bilder och posta dom i ett inlagg for varlden att se.
(Mitt liksom kulturella kansloliv har dott. VART AR MUSIKEN??? Jag ar en manniska som behover svd, skivrecensioner och konstutstallningar, poetry slam och sant, ni vet.) Jag struntar i det. Jag kor ett inlagg har. Det ar valdigt.. underligt.
De spelar I've got my mind set on you. G. Harrison, ni vet. I en sketen hostel-reception. Det triggar igang detta inlagg. Som inte leder till nagot, det ar bara en kansla jag har. Jag laser en ny bok nu. Den ar valdigt flummig. Jag har fatt den av Chris. Chris har sagt att jag borde lasa, sa jag laser. For allt annat den dar Chris har sagt till mig lyssnar jag pa. Det har gjort ett avtryck och jag tanker pa de dar orden. Skitsamma. Chris ar egentligen inte viktig, han ar bara en (valdigt fin) person. Som jag med ganska stor sannorlikhet inte alls kommer att traffa igen. Men han startade nagot positivt inom mig. Nagot som bet pa bitterheten som Australien planterat i mig. For bitter, ja det har jag kanske blivit. Jag tror inte langre 100% pa mig och min formaga. Men den dar killen (han har fraknar, jag dor) han liksom kickade igang nagot, en tankekedja. Som biter mot det bittra. Sockret mot de dar citronerna. Och han gav mig boken. Som kom ut -63 och som uppmanar mig att be. Som sager att mitt undermedvetna ar en enorm kraft och om jag bara kan lara mig att kontrollera det sa kan jag astadkomma fantastiska saker. Jag kommer inte be. Men nagot ar pa gang. Tack.
Imorgon borjar nasta kapitel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar