Sen senast

Vad är vi nu?
I slutet av oktober, 2 månader till jul. Inte för att julen spelar så stor roll. Men det var så man tänkte när man var liten.

Jag och Stina hamnade i Dunsborough. Jag ÄLSKAR Dunsborough. Det är så vackert så att man blir chockad varje dag. Vi jobbar nästan varje dag, som house keepers på en femstjärnig resort. Det är liksom helt okej. Man städar och tiden går fort och lönen är ganska bra. Har egentligen bara ett problem, vill kanske ha mitt andraårs visum ändå! Dags att bestämma om det väldigt snart om det ska vara möjligt.

Idag väcktes jag klockan fem av världens mest entusiastiska människa som tyckte att det var dags att åka och surfa. Att lämna den varma sängen för att gå ut innan solen ens gått upp känns segt. Drar på mig en tröja till och tänker att det nog är värt det. Det är det. Lyssnar på Into the wild-soundtracket, har solen i ryggen när den går upp, har utsikt över havet som ligger nedanför sluttningen. Galet nog är det redan en del surfare ute i vattnet, och så valarna då förstås. Knölvalar. Blir liksom kvar i bilen. För jag fattar inte grejen (än) med att klä av sig i kylan för att surfa i iskallt vatten i vågor som ter sig livsfarliga när de bryter. Men mitt sällskap gör det och springer hela vägen ner till vattnet för att inte missa en sekund. Upplever här euforiskt ögonblick.

Jag har så mycket att se fram emot. Det gör inget om ryggen värker och att man måste stressa för att hinna med alla de där rummen när man jobbar. Jag lever livet. Och jag har det så otroligt bra! Kan man ens ha det så här bra? Vad saknar jag? Egentligen inget. Är nästan precis där jag vill vara. Just nu är jag bara så lycklig. Jag är i och på väg mot något otroligt. Denna sommaren kommer att bli den bästa någonsin.