angesten over att vara ensam i melbourne kommer och gar. vaknade upp i morse med en liten kansla av meningsloshet, medan jag igar satt ute i solen och kande mig stark, och att detta verkligen kommer ga vagen. kanske for att det regnar idag?
egentligen tvivlar jag inte pa att det kommer bli bra. jag gjorde ett val, och det var att stanna har trots att de andra akte. typiskt envisa mig, att inte ge upp. jag hade ju liksom paborjat melbourne, och da vill jag inte bara ge upp det. jag kanner mig inte redo att plocka frukt annu, och om jag hade akt harifran hade jag kanske inte atervant? jag ar ju inte direkt den forsta som reser sjalv, och jag har inte svart for att prata med nya manniskor. det ar bara det, att nar man ar pa andra sidan jorden och det inte ens ar ett alternativ att traffa sina narmaste vanner och familj, sa ar det svart nar man inte har en enda person med sig som verkligen kanner en.
fast pa ett satt ar det ganska coolt. jag kan verkligen borja om fran scratch om jag vill. vara precis hur jag vill, och ingen skulle veta att jag fejkade! haha.
man lar sig sa otroligt mycket nar man reser. man har bara sig sjalv i slutandan, for det ar bara sina egna val man kan lita pa. sa jag forsoker overtyga mig sjalv om utmaningen i detta, att jag kommer komma ur det som en starkare person.
som det ser ut nu sa bor jag fortfarande kvar i var lagenhet men kommer med storsta sannolikhet att flytta in pa hostel pa mandag. det ser jag fram emot. att vara omringad av folk dygnet runt tycks ju vara nagot jag uppskattar. och detta ar en utmaning jag tanker klara. jag tanker inte ge upp. jag ska verkligen ge melbourne en riktig chans!
och oroa er inte, mina kara dar hemma. som ni vet klarar jag mig alltid. aven om det kan handa att jag ringer och behover bli trostad nan gang!
fortsattning foljer.. / emelie
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar